Underbara Jag

Länge fanns den där känslan, alltid, alltid fanns den där.... 
Den kom, sen gick den och den kom alltid tillbaka...

- Känslan...."Jaha, nu har jag gjort något igen."
- Känslan...."Visst sa jag något dumt."
- Känslan...."Varför gör jag alltid så?!"

Känslan, den eviga skulden.
Alltid känslan av skuld.
- Nu va jag dum.
- Nu gjorde jag fel.
- Nu sa jag det.
- Nu händet det.
- Jag var.
- Jag gjorde.

 

Alla människor gör, alla människor är, alla människor är mänskliga.
Alla känner känslor, alla tänker tankar.

Känslan är en känsla 
och tanken är en tanke.

Men varför kan man inte stanna där? Varför fortsätter vi? Varför börjar tanken och varför stannar den aldrig upp?
Vi börjar analysera oss själv.
Vi börjar frågasätta oss själva.
Vi kanske t.om frågar någon annan om de jag gjorde var rätt, eller om de va dumt? "Uppförde jag mig nu?"

Jag vet inte hur många gånger jag ställde frågan till min sambo:
Sa jag något dumt?
Visst var jag snäll?
Var jag jobbig?

Den ständigt känslan av att jag inte dög, att jag inte passade in.

Självkänslan, som alltid va i botten.
Tanken, den eviga tanken om att jag inte vore lika bra som de andra, att jag var lite dummare, lite jobbigare och lite mer ego än andra.

Men saken är den.
Jag är lika bra som alla andra, för jag är människa precis som du.
Jag är inte dummare än någon annan, för de jag vet och de jag kan, gör mig till klok. För jag kan de jag vill, och vill jag, så kan jag de jävligt bra!!
Jag är människa, och precis som jag kan bli trött på människor, kan människor bli trött på mig, men för de betyder de inte att jag är jobbigare än någon annan. 

De är jag själv som sätter den dömmande stämpeln,
att jag var så rädd att någon annan skulle säga till mig:
Gud va du pratar - så skydda jag mig genom att själv säga : Men fyfan va jag pratar mkt.
I stället för att få kommentrer som:
Va jobbig du är, så sa jag; asså jag kan va så himla jobbig.

För de va på något  sätt lättare att va elak mot sig själv, än att någon annan var det.
Att de va bättre att jag sa de före alla andra, innan någon skulle säga det till mig, för vem vet, jag kanske skulle bli ledsen då, eller kanske sårad. 

Men i slutändan.
Jag sårade mig själv, jag mobbade mig själv, jag dömde ut mig själv.
I stället för att älska mig själv.

Istället för att säga till mig själv:
Fan va jag är underbar...
Underbara jag.

 

 

P.S, Detta inlägg skrev jag på ca 2 minuter, jag tänker inte heller läsa igenom det, för de är mina tankar, mina tankar som bara sprutade ut...

orden som bara kom, bara blev och bara är. 
De är så här de är när jag släpper de löst.
Jag gillar låta de flöda, jag gillar att låta tankarna få ösa.

I smyg, så släpper jag tankarna lösa.