Att vara barn.
- Varför gör du så?
- Jag vet inte.
- hur tänkte du nu?
- Jag vet inte.
- Varför gör du det inte bara? Du kan!
- Jag vet inte, de går inte bara.
Om jag ändå bara hade vetat varför då, i den stunden då de frågade. Om jag hade haft svaret hade jag gett det, tidigare än någonsin. Hade jag vetat och förstått hade jag svarat. Men jag hade aldrig svaren, jag förstod heller inte varför jag gjorde, sa eller agerade som jag gjorde. De bara hände, de bara for ur mig, de bara hände så plötsligt.
Tanken hann inte ens bli en tanke innan jag agerade och jag förstod aldrig varför, jag visste inte heller var tanken kom ifrån, men jag var tvungen att agera.
Många gånger hände det, tanken kom och jag blev. Tanken kom och jag agera. Tanken kom och jag förstod aldrig.
Att idag de är så självklart, att jag egentligen hade ADHD, förklarar mycket i mitt liv. Förklarar mina tankar, mina känslor och min sorg.
Jag var väldigt ensam som barn, på de känslomässiga planet. Jag var så ensam i mina känslor för jag kunde aldrig förklara och ingen kunde förstå.
De sa att jag var lat, att jag var svår men smart, att jag bara inte ville, att jag sökte uppmärksamhet. Jag visste inte om jag skulle tro på dom.
Jag kände att något var fel, men hade de rätt?
Jag sökte felen i mig själv, i min omgivning, i min familj och i mina vänner.
Jag fann fel, hos de flesta, jag fann också skillnader
.
Stora skillnader, varför var inte jag som de andra?
Varför gjorde jag sådär?
Varför klippte jag sönder gungan i parken? Jag tror bara jag ville se om de gick, men i efterhand tror jag de handlade om svartsjuka.
Varför retade jag den andra tjejen? Jag tror de handlade om att de var hon eller jag. Hade de inte varit hon hade det blivit jag som stod där med en jacka uppdragen ur toalettstolen.
Varför kunde jag bara inte vara tyst? Att vara tyst tog för mycket energi.
Varför kasta jag symaskinen i golvet? Jag tror jag inte orkade vänta mer.
Varför tog jag inte vara på det jag hade? Jag tror de handlade om att jag inte kunde förstå eller se vad jag hade.
Varför fick jag mina lärare att gråta? De förstår jag fortfarande inte.
Varför lät jag mig inte tröstas? Jag klarade nog inte att stanna i känslan.
Varför fick jag inte hjälp tidigare?
Kommentera